Hästtjej

 

Hallå snygging!
Hästar,
det är något speciellt
med dem.
Varje gång jag tar fram
kameran,
vill nästan varje häst bli
fotograferad.
 

  Så upplever jag det,
när de kommer
springande mot mig,
utan att jag lockar
och ropar.

Stall med lukt av
häst,
luktar gott,
tillsammans med
snö.
 

Inne i stallet är det
svalt och fuktigt,
 lukten sticker mig i
näsan.......
 men här slutar mina hästdrömmar.
Jag är rädd för hästar om de kommer
för nära.
När jag var barn
ville jag bli hästflicka,
som alla andra?!
Jag gick några ridkurser,
men rädslan för hästen
tog över.

 

Jag har en väldig
respekt för detta vackra STORA! djur,
men väl är uppe på
hästryggen,
känns det bättre.
Hm, det kanske vore något,
 det där med att börja rida igen.
Ta tag i dina rädslor heter det
och långt inne i mig, bor den där hästflickan kvar,
som förtroligt viskade hemligheter,
till  favorithästen,
en häst som delades med,
 andra hästtjejer.

 

Det börjar redan bli mörkt
och snart hemma känns
benen som istappar.
Om jag nu ska bli en hästtjej,
 så måste jag nog klä mig
varmare,
 för då är man  ute
ofta.

Finns det nybörjarkurser
för alla åldrar?
Jag har iallafall
lärt mig att ramla,
jo, jag kan falltekniker,
sedan jag gick på
judo.
Att kunna ramla på rätt sätt, kan vara bra att kunna,
om man råkar ramla av
en häst.

 

En snöig jul

Mina barndoms sparkar
används ofta
den här vintern.
På rostiga medar,
tar Agnes och hennes vänner sig,
hårt sparkande fram.
 

Inne har vi julpyntat,
lite mindre än vi brukar
göra.
Känner mig lika lycklig över Amaryllisen,
 som mammas
 moster Berta kände sig,
då hon noterade att knoppen,
skulle slå ut till
julafton.
 

 

Det är skönt i år med lediga dagar före
julafton.
Vi äter frukost, slappar, umgås
och förbereder.
 Jag doftar av min älsklingsparfym,
ett paket som jag redan har öppnat.
Nu luktar jag så gott,
trots att jag varken har,
tvättat mig eller borstat tänderna,
jag tar det lugnt
God jul.

En tradition vid juletid.

 

 En tradition vi följer varje år är,
julbord på Löfsta bruk.
Det är vackert där
och väldigt god
mat.
 

Jag använde kameran alldeles för sent,
maten var redan uppäten
och sådana tallrikar
 är ingen vacker syn
på bild.
Efteråt tog vi en promenad i mörkret
Agnes hittade istappar
som hon ville ha
hem.

Sonen ville fortfarande vara med
på bild,
trodde det bara
gällde i England.

Det lektes en kort liten stund.
Jag förstår inte riktigt
reglerna för den här leken.

Vi fortsatte att vandra omkring i den
mörka december kvällen.
Mötte en häst som faktiskt
ville bli fotograferad,
han lyfte sitt huvud och tittade in i kameran.
Barnen kröp in i bilen med varsin lånad IPhone.
Jag och mannen
vandrade vidare.

Vi klev in i olika byggnader
och överallt var det
jul.

Här var det kanske inte julen,
vi tänkte på,
nej här fick man smaka på
inhemsk öl.
Så nu har vi blivit sugen på att gå med i deras
öl förening
och brygga eget öl. 

Full av energi och drömmar om
öl,
går vi vidare genom mörkret
till bilen,
där barnen väntar.

Den frusna trädgården

Jag läste recensioner innan
jag började läsa
boken.
Alla skrev på samma sätt.
Lite stelt kommer den igång
och den kursiva texten som
börjar som en saga,
gör att man tar lite avstånd.
Men sakta kryper det kursiva
inpå mig.
Jag har aldrig läst en så stark skildring,
om den lilla människan i de stora kriget,
kanske beror det på att det utspelar sig på
vintern, identifierbart?
Andra världskriget och ett kallt vintrigt
ockuperat Leningrad.
Det kan också bero på att
min mammas barndomsberättelser och
min halva släkts upplevelser,
stämmer överens med den här
historien.
Det här är en berättelse
om en,
människa som startade om,
efter upplevelser hon inte
velat bearbeta
och konsekvensen av det.
Läs den.